Tretton vid bordet

Jag måste ha vetat,  när jag tog bilden av Klara Kristalovas ångestfyllda varelse på Bonniers konsthall, jag måste ha vetat att det var jag. För egentligen tyckte jag inte om den. Egentligen mådde jag illa så fort jag fick syn på den. Men jag måste ha vetat redan då... att det var jag.

Åtminstone ibland. Som i går.

Olustigt nog var vi tretton vid bordet. Det hade anordnats en diskussionscirkel i ämnet livsfrågor. Intressant, ja visst. Det sas att jag var som klippt och skuren för att delta, så jag gick dit. Ena cirkelledaren var en gammal bekant men resten kände jag inte alls, ja, ett par till namnet då. Sällskapet var ytterst blandat, alltifrån yngre driftiga tjejer mitt i yrkeslivet till äldre pensionerade tanter i min egen ålder. Alla hade åsikter. Alla hade skaffat sig en tvärsäker uppfattning om hur livet skulle levas, utom möjligen andra cirkelledaren som var psykolog. Alla hade vingarna kvar. Bara jag verkade vara vingklippt. Bara jag satt tyst. Helt tyst under hela kvällen.

Tretton vid bordet var vi. Det kan se ut som en tanke men det var en slump att det blev så. Men för min del var det för många. För många som hela tiden pratade i munnen på varandra, för många som förde mindre diskussioner vid sidan om, för många som helst ville höra sin egen röst. Gång på gång öppnade jag munnen för att göra ett inlägg, men jag hann aldrig. Alltid kom någon annan före. Och så var allt överspelat. Under två timmar gjorde jag tappra försök men i ärlighetens namn tappade jag lusten allt mer. Vad skulle jag där att göra? Tant Annorlunda, det var jag. Den Tysta och den Konstiga. Ja, i denna församling ett Störande Moment skulle det visa sig.

Så kom det. En krushårig yngre kvinna med fart och fläkt omkring sig reste sig plötsligt för att ge sig iväg till "sin kör" och spände samtidigt ögonen i mig.

-En del har varit väldigt tysta i kväll, sa hon. Du till exempel. Du borde prata mer.

Mer förstummad än dittills kunde jag ju knappast bli, men hur skulle jag kunna förklara att jag hade svårt att ta plats i stora sällskap? Att märkas?  Själv hade hon redan vid den effektfulla entrén, då när diskussionen redan pågått en kvart, gjort starkt avtryck hos oss alla genom att klargöra sin betydelsefulla verksamhet inom den "tunga psykiatrin". Efter hennes sorti kände jag mig som ett fall för henne, kan jag säga. För henne? Njaaa...helst inte. Hon talade mycket om vikten av att ingjuta självförtroende hos sina patienter, av att intala dem att de dög som de var. Men det gör de ju inte! Inte i det här samhället! Den diskussionen hade jag gärna tagit om tillfälle hade givits. Men det visade ju sig att inte heller jag dög som jag var. Efter den kvällen blev det rätt tydligt och det var väl det jag fick bekräftat, inget annat. Bekräftelse är viktigt, menade man. Jovisst, men i positiv bemärkelse. Nu fick jag trösta mig med en påse violgrodor och sega råttor. Men trösten var klen.

Flickan på bilden, det är jag.