Tusen nyanser av grönt och en nyans av svart

Skogen är föränderlig och så är jag. I mitt liv har den haft stor betydelse, ja,man kan säga att de är en del av mig. Som barn levde jag halva mitt liv där, sprang längs stigar som var soliga och ofarliga, begravde döda småfåglar som inte klarat av den första flygturen, smög runt ödetorp med någon kvarlämnad trasa till spetsgardin som enda vittnesbörd om dem som en gång bott där. Tystnaden fanns men bara på ytan. Skogen gav sinnesförnimmelser av alla slag. Till och med bärfisen var min vän.

En dag blev allt annorlunda. I mörkret lurade en fiende och jag vågade mig aldrig mera ut ensam i skogen. Ångesten var förtärande. Så kom en annan ångest som övertrumfade den första och allt blev annorlunda igen. Det spelade inte längre någon roll om den där fienden dök upp, inbillad eller verklig. Inte efter att mitt barn hade dött. Och doften av barr och jord är mer välgörande än Sobril. Så jag återtog mina vandringar i skogen.

Skogen är förunderlig och så är jag. Tusen nyanser av grönt och bara en nyans av svart. Alltid något nytt som fångar ögat eller örat, tusen lysande regndroppar på en matta av örnbräken, resterna av för längesen byggda vindskydd, sneda och vinda, det fasansfulla skriet från en dödsdömd fågel, kanske redan i klorna på en rovlysten släkting. Eller var det en människa? Inte en den tanken får mig att rysa. jag traskar lugnt vidare, böjer mig ner och plockar ett blåbär. På ett ställe reser sig furorna majestätiskt upp mot skyn, alldeles kala utom längst upp. Kanske är det skogsdöden. Inte helt fel i sammanhanget eftersom man plötsligt befinner sig i en gotisk katedral, där solen sipprar fram mellan stammarna och åstadkommer en mosaik av grönt och guld. Kanske finns Gud?

Trädet utanför TV_huset i Stockholm fälldes av den samlade mänskliga enfalden. Det bet sig envist kvar, ett friskhetstecken i ett sjukt samhälle. Till slut vann enfalden. Men vi kunde vi rädda almarna... Det finns alltid kämpar.

Inte konstigt att Kerstin Ekman kunnat skriva en hel bok om just skogen, Herrarna i skogen. Den är ett vattenhål för oss kameldamer, och även för andra Läs den.