Tant, kamel eller tantkamel?

Det här med att vara tant är påfrestande. Alltså, de få stunder jag betraktar sig som en sådan. Men det är mest i andras ögon, tror jag. Jag är lika omogen som en tolvåring, lika löst förankrad i den sociala verkligheten. Nej, det är inte tilltagande senilitet, jag har alltid varit sådan.

Hur fungerar riksdagen? Jag vet inte. Vart tog lastbilarna vägen och när? Jag menar, de där med hederligt flak och blomvas i förarhytten? Varför skulle jag absolut utbilda mig i de högre akademiska sfärerna? Det gav ju bara ohyggliga skulder och hånfulla tillmälen av mer förutseende kollegor. Det är som om jag likt en åldrad struts suttit med huvudet i sanden i över femtio år och ibland förvirrat tittar upp. Det dräpande men träffande bildspråket döljer en svensklärares tillvaro, med alla svikna ambitioner och ouppfyllda drömmar. En tant. Neeeeeej! Jag vill inte!

Horror... horror! Var detta mitt liv? Nu är allt för sent. Andra sitter med präktiga pensioner och kan utnyttja de sista åren på bästa sätt. Jag trodde jag skulle kunna läsa, skriva och resa. En vindrickarhelg i Paris, en julresa till London och en härlig höstvecka i Rom. Det förblir fantasier i en tants inbilska hjärna, inget annat. mina enda intryck kommer från skogsstigen där jag stavgår för att dämpa ryggvärken. En kamel med stavar, varför inte?

Lusten att skriva avtar... jag skriver för mig själv, men det är inte tillräckligt längre. Återstår att läsa. Tantsnusk kan ju passa, ha, ha! Kanske höstens nya chockbok, den om nyanserna. Fast frågan är om den är så nyanserad, egentligen. Jag får nog börja med Nora Roberts tjocka men lättviktiga kärleksromaner. De har i alla fall ett lyckligt slut. Månntro de kan ge en trött kameltant nytt liv de sista tunga milen.