Armgångerskan

   Ett rep är upphängt ovan mina armar. Ett livsviktigt rep. Där har jag hängt upp olika  saker som jag måste nå, intalar jag mig, saker som rätt vad det är inte alls ter sig så lockande längre. Men de hänger där och det är de som får mig att gå vidare, med en arm i taget. Sen får vi se. Är det min inbyggda känsla för plikttrohet? De här sakerna väntar ju på mig, tågbiljetten, mötet med en vän eller den beställda biblioteksboken.  

   Jag är en armgångerska. Jag segar mig fram med en arm i taget, fram mot det bete som hänger närmast framför mig på repet, ibland med visst uppammat intresse, ibland med ljum likgiltighet, ibland med en underlig ångest, men jag gör det. Och sen väntar nästa arm och nästa lockbete. En metod jag kan rekommendera för den som inte längre vet vad livet skall gå ut på.

   Lockbete? Jo, lockbete. Ett bete som lockar mig att invänta en viss dag i mitt liv. Det gäller att välja ut saker som förr utgjorde glimrande ljuspunkter i vardagstillvaron. Ett svagt sken är kvar, men inte mer. En stor del av betena utgörs av obehagliga lån från giriga kreditinstitut och ömsinta vänner, lån som jag helst inte velat ta om inte livet tvingat mig till det. Samma pliktkänsla där. Jag skall vara skuldfri när jag dör. Ingen skall ha något att säga. Inte om detta. Tala om sociala gener...

   
Armgång är svårt och det är lätt att tappa taget. Att återgå till medicinsk bedövning är inget bra alternativ. Bättre att känna förlusten av ett barn in i minsta nervtråd,  att inte förneka hur livet kan vara. Och döden. I morgon väntar vitsippsdalen, en sorts Njangila att försvinna in i en kort stund.

En vitsippa hänger på repet.