För några år sedan råkade jag själv ut för samma sak, fast i det dolda, och det kom heller aldrig så långt som till utförsäkring. Nej, jag och min sorg avfärdades av vårdcentralen, men det är ju samma politik som ligger bakom. Eller? Blir kameldamer nånsin rubrikernas kvinnor? Ja, det händer, men jag hade aldrig en tanke på att man kunde protestera. Mina kamelinstinkter var för starka. Det gällde att härda ut!
Mitt barn dog till tonerna av luciasången. I korridoren närmade sig Det Stora Sjukhusets inhyrda lucia och alla blev smått sentimentala. Det var ju så vackert. Vi öppnade dörren så den ömkliga varelsen där i sängen skulle kunna höra något. Vi fick aldrig veta om hon gjorde det. Medvetslösheten var då djup och dagen efter skulle allt vara slut.
Efter en kort och kaotisk tid med begravning, bouppteckning och lägenhetsförsäljning med allt vad det innebär av svåra beslut - skall det här verkligen slängas? - föll domen. Jag var tvungen att återgå till arbetet, efter sju veckor. Vårdläkaren var obönhörlig: - Eleverna förstår säkert att du sitter och gråter på lektionerna, det är väl ändå naturligt.
Det skulle de inte göra. Också de lever i ett hårt samhälle där det gäller att överleva, där de egna betygen betyder allt och andras gråt ingenting.
Det var bara att bita ihop och bylta in alla känslor i ett ett tättslutande paket. Jag öppnade det inte förrän långt senare, när inga elever längre skulle finnas i närheten. Men det skadade mig. Att sörja färdigt borde vara en mänsklig rättighet, i vart fall när man känner att det inte går. I vart fall när man inte ens har hunnit förstå vad som hänt. I vart fall när dödsdomen bara hunnit fylla två månader. Då är chocken gränslös. Gränslös.
Men luciasången kan jag aldrig mera höra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar